onsdag 2 januari 2008

Tack och bock!

Likt professor Balthazar har jag funderat och funderat och...inte kommit på ett briljant namn - så tack U för förslaget! Nu finns det äntligen en ny blogg.

Ni som troget läst, och särskilt ni som kommenterat, antingen här eller via mail, sms eller ansikte mot ansikte, bloggen - ett stort tack för att ni lagt tid och energi på det som skrivits! Jag hoppas att ni haft lika kul på vägen som jag.

Har ni inte tröttnat på eller avskräckts av mina funderingar, klagomål och glädjetjut om allt som rör graviditet, barn och föräldraskap - häng med hit!

Stor kram!

tisdag 1 januari 2008

Fråga babyoraklet

Nu du, Em, nu är det frågestund!

Hur var det att ha en så jobbig förlossning?

Min förlossning var inte alls jobbig. Javisst, den tog lång tid. Och jag kräktes konstant. Men värkarna var inte så smärtsamma och jag till och med charmade personalen genom att vara på så gott humör. Eller så skrattade de bara åt mina lustgasframkallade lustigheter.
Och dessutom - när man föder barn (och efteråt) får man knark. Det är först när man lämnat BB (och morfinet) som det blir jobbigt.

Vad är det bästa med att vara mamma hittills och vad har du upplevt som jobbigast?
De första två veckorna. Att ingen berättar om den känslomässiga bergochdalbanan man dagligen åker. Om de hemska tvångstankarna, som att man ska tappa/kasta ut barnet.
Och att sömnbrist inte har så mycket med antal timmar som sovits att göra– utan dem man missat och upptäcker först när man häller fil i teet, typ.

Det bästa är, inte helt otippat, barnet. När man får första leendet är man, för att citera Kerri Russel, inte en babyslav längre. Plötsligt är det värt alla nattvak, blöjmissöden, skriksessioner och kroppsliga förändringar. Varje leende är magiskt – det sopar bort trötthet och irritation i ett slag. Och när man sitter med en liten sömning bebis som borrar in sitt ansikte mot ens hals och slår små knubbiga armar om en, då bultar modershjärtat så att man tror att det ska sprängas.

Det bästa och sämsta i kombination är förhållandet till pappan. Det har simultant lyckats bli bättre och sämre. Bättre för att man blir nykär i personen som man skapat lilla miraklet med. Sämre för att två personer som båda lider av sömnbrist, är stressade och bor lite trångt redan (host host) verkligen går varandra på nerverna. Som en väninna sa – det borde vara förbjudet att skiljas de två första åren efter man fått barn.

Vilket känner du varit det mest överraskande eller mest oväntade med att bli förälder?
Att jag skulle ha så bra tålamod. Och att man kan känna så starkt för en så liten person man precis träffat. Att man inte kan sluta titta på och förundrats över det lilla mirakel man håller i.
Och att man funderar så mycket över livet – och döden. Jag blir livrädd att mina nära och kära ska råka ut för något.

Bästa rådet?
Det går över.
Kan användas som svar på allt. Som i:
”Jag blir galen, mitt barn sover jättedåligt!”
”Ingen fara, det går över”
eller
”Jag är helt utsövd, mitt barn sover åtta timmar i sträck.
”Vänta bara, det går över.”

Jaja, den sistnämnda kommentaren är inte så poppis. Men den är sann, det har jag lärt mig av bitter erfarenhet.

söndag 30 december 2007

Ännu en överraskning

Den hemliga middagsdestinationen igår var Sturehof. Jag och mannen satte på oss finkläderna – jag tog Chanelhalsbandet, som jag numera inte kan ha med små starka bebisnypor i närheten – och mannen hade smoking. Vi åt skaldjursplatå och drack rosa champagne (två glas och jag var helt tonårsfnittrig).

Det hela var jättemysigt, men efter knappt tre timmar utan lille C ville vi båda hem. Men mellan den ljuvliga varma chokladfondanten och taxiresan hem, plockade mannen fram två kuvert. På varje kuvert stod ett datum, ett i februari, ett i mars.
”Du får välja ett datum”, sa mannen ”och så får du öppna kuvertet dagen innan.”



Ooooh, spännande! Och så roligt att ha något att se fram emot när jag kämpar på i januaris oglamorösa snålblåst och snömodd…

Som en extra present sov lillkillen rekordlånga 9,5 timmar i sträck!

fredag 28 december 2007

Flashback

Idag är det exakt ett år sedan jag och mannen sade I do till varandra i New York.
Dagen till ära ska mormor vara barnvakt och jag och mannen ska ut och äta middag på en för mig hemlig restaurang.

Enda smolket i bägaren är att jag inte kommer i mina favoritklänningar (det får bli en Madonna för HM med mycket stretch och figurförlåtande draperingar.) och att jag inte lyckats få grepp på det där med pumpningen. Det får bli ett glas vin.

Å andra sidan är ett glas allt som krävs nuförtiden…


Så såg vi ut för ett år sedan

Gravidgravitation?

Det här kan bli årets sista blogginlägg – men jag lovar att svara på lite gravidfrågor, så än är den här bloggen inte död. Och så länge jag inte kommer på ett smart namn på den nya, måste jag ju skriva någonstans. Typ här.

En rolig upptäckt så här i frosseritider var att jag nästan blivit av med alla gravidkilona.
Jag har med flit inte vägt mig förrän två månader efter förlossningen, men för en vecka sedan var det dags.

Jag har gått ned 20 av de 23 kilon jag gick upp! Hurra!

Nu har jag säkert gått upp några av dem, men jag måste säga att jag är rätt nöjd. Visserligen var jag inte pinnsmal innan och bär på några extra kilon som jag gärna barnvagnsruschar bort under våren. Men ändå.

Det enda problemet är att kroppen inte ser ut som den gjorde. Visst, jag förstår att (och varför) höfterna och bröstkorgen breddats – och att det kanske är permanent. Och att brösten är betydligt större – tyvärr långt ifrån permanent. Men att rumpan halkat betänkligt söderut och blivit mycket plattare kan jag inte komma på någon som helst rimlig förklaring till.


J Lo I ain't

torsdag 13 december 2007

Förlåååt!

Jag har inte hunnit blogga eller ens kommentera era roliga små inlägg. Nu ska jag försöka hinna med det, när lille C ligger och sussar sött ("Sov när babyn sover" - ha! När ska man hinna gå på toa, borsta tänderna, pussa på mannen och vara en normal människa då?)

Jag är nyfiken på vem som fött och hur det gått, så skriv gärna en kommentar!
Än har blivande babybloggen inget namn, men jag lovar att det kommer efter jul. Tack för namnförslag, förresten. Vi får se vad det blir...

Stor kram!

Hårfager

Jag älskade mitt hår som gravid! Innan jag blev på smällen tvättade jag det varannan dag. När det var nytvättat hade jag det utsläppt, sedan var jag tvungen att ha det uppsatt. Fram tills nu har jag har jag tvättat det var femte dag och det har varit tjockt och glansigt. Fantastiskt!

För ett par veckor sedan gick jag och klippte mig. Eller ja, den solglasögonbeprydde Hollywoodfrisören tillbringade en stor del av tiden med att reda ut tovor i håret. Sitter man bakåtlutad och ammar dagarna i ändå blir det tovor. Knullrufs utan det roliga, liksom.

Frisören var faktiskt nästan lika imponerad av min hårkvalitet som storleken på mina bröst. ”My God, they’re huge!” sa han och sträckte fram händerna. ”Sorry, de är reserverade för sonen”, svarade jag och slog undan hans labbar.

Nu har håret börjat lossna och bli fett. Fattas bara att brösten skrumpnar nästa vecka.